Vi hade klockan på
ringning kl 07:30 denna sista morgon i blöjsängarna. Jag drömde in
väckarklockesignalen i en dröm och Lina fick väcka mig på riktigt. Jag började
med att lägga upp gårdagens händelser i boggen som vanligt. Frukost gick vi och köpte och intog i
sängen. Bagle och Cappucino.
Sedan skyndade jag ner till postkontoret på 104:de
gatan för att försöka få tag i en kartong som passade mitt Terry Bozzio-tryck.
Det var kö och ineffektivare postpersonal återfinns endast i Sovjetunionen.
"Allting är omöjligt" är personalens grundsyn på saker och ting.
Personalen blev osams med alla kunder före mig. Med mig också naturligtvis. Jag
försökte förklara att jag skulle frakta en dyrbar målning i kabinen på ett
flygplan över Atlanten. Jag ville frakta den platt mellan två kartongark. Inte
rulla den alltså. Kvinnan jag pratade med sa att de hade olika kartoner men
ingen som hade de mått jag var intresserad av. Jag såg ju att den första
kartongen var alldeles för stor och försökte igen hävda att den mellanstora
skulle räcka. Kvinnan hävdade bestämt att inte den största skulle vara stor nog
ens. -Jag ska inte vika ihop den till en låda, sa jag. Jag ska använda den
platt som den är. Jag bad kvinnan att mäta kartongen ovikt och då insåg även
hon till slut att det skulle passa.
På hotellet sedan fick jag lite tejp så jag
kunde göra ett platt paket med mitt tryck i inför hemresan. Vi packade det
sista och lämnade hotellet ca 10:55. Vid första tunnelbaneanhalten, Penn
station, köpte jag lite godis och chips till Felix. Han önskade sig det. Lina
köpte en äppelkakebit att äta vid senare tillfälle. Vi krånglade genom alla
transportmedel med vår yviga packning. Två väskor var och min tavla.
Till slut
var vi ändå framme på flygplatsen.
Lina med stödstrumpor i form av Nike compression-socks. Eftersom vi var hungriga åt vi också. Jag
tog två pizzaslicar och Lina en Burrito, Därefter genomgick vi de
traditionella procedurerna som hör en flygplats till.
Överresan blev som
vanligt för mig. Ingen sömn och vedervärdig mat. Kyckling förstås. När vi
landade i Stockholm var det skönt ett vara hemma igen. På tåget hem arbetade en
gammal kompis som tågvärd i bistron och hon bjöd oss på kaffe. När vi klev av i
Kristinehamn ropade hon ut i högtalarna: -Vi hälsar New York-resenärerna
välkomna hem.
Linas pappa hämtade oss på stationen och skjutsade hem mig först.
När jag kom hem startade jag en tvättmaskin, duschade och började packa upp.
Jag åkte och träffade Felix en kortis efter skolan och sedan hem och packa upp
igen. Klockan 20 var det omöjligt att vara vaken längre.
Sammanfattning av
resan: Det ser ut som om vi äter hela tiden men vi äter nog mindre här än
hemma. Det blir liksom ett mål mat om dagen och sedan lite småplock. Mellan
måltiderna går vi hela tiden så på det stora hela förbränner vi nog mer än vi
äter. Det är nog en stor skillnad från hur det är i min vardag hemma. För mig
är dessa resor en bantningskur helt enkelt.
Det ser ut som om
vi shoppar hela tiden också. Jag shoppar alla mina kläder här i New York. I
övrigt kanske jag köper ett ”nödplagg” i Sverige per år om jag verkligen måste.
Denna gång kunde Lina tänka likadant. Eftersom hon visste att hon skulle hit
igen inom överskådlig tid har hon undvikit att handla i Sverige under tiden.
Både hon och jag åkte hit med uppdämda behov. Sedan handlar man lite i
förebyggande syfte också när man ändå är här.
När jag gick runt huset hemma såg jag att snickaren varit där och brädfodrat medan jag varit borta. 
Det var ju inte helt fel att det blir tätt och bra inför den svalare årstiden. Nu återstår målning och lockning men det kommer nog an på mig det.
Jag köpte med en flaska mörk rom på hemvägen denna gång. Lite rom kan vara gott någon gång, tänkte jag.
Jag har tänkt så flera gånger uppenbarligen eftersom det här var vad som stod längst ner i skafferier när jag tömde det idag. Det verkar inte gå åt så mycket däremot. Anledningen till att jag tömde skafferiet var att rörmokaren kom idag och ska dra lite värmeledningsrör i kapellet.
Här är godiset som Felix ännu inte fått.
Ikväll får han börja mumsa på detta däremot. Kolla de färgade popcornet till höger. Bara i USA förstås...
Jag har också beslutat att återuppta min sedan länge vilande kapellblogg. Det händer så mycket här nu så nu har jag något att skriva om igen. Jag låter er veta när det är dags.
Tack för att ni följde oss på resan! Det går bra att kontakta mig om det är något ni undrar inför er egen tripp till världens häftigaste stad.
